Jag förstod ju att idén att korsa Sahara på en landsvägsmotorcykel var ambitiös, men jag hade ingen aning om hur svårt det skulle visa sig vara.

Vid den marockanska gränsen dyker några fransmän upp som gör mig nervös. De tittar på min cykel och skakar på huvudet: ”Du ska köra på sandbanan med den här?” 1 130-kubikaren ser fortfarande ut som den precis har packats upp ur lådan, illa lämpad för en av världens mest krävande miljöer.

Ut på sandbanan

”Ja”, svarar jag, och undrar hur en sandbana ser ut. Snart befinner jag mig i ingenmanslandet mellan den marockanska och mauretanska gränsen. Är det här en sandbana. Jag får snart reda på att ordet betecknar alla ytor som man kan köra på – från mjuka oasfalterade vägar till kuperad vildmark.

Motorcykeln med 135 bhp börjar uppföra sig som om den vore full. Jag kör sakta och paddlar med fötterna när sanden är djup. Snart är jag framme i den mauretanska staden Nouadhibou.

Mauretansk galenskap

Platsen är som tagen ur en postapokalyptisk roman. Bilarna har inga strålkastare eller fönster och de flesta ser ut som om de har fått rullas fram ett dussintals gånger. Lokalbefolkningen ser på mig med livlösa zombie-liknande ögon. Arkitekturen är Mogadishu-elegant. Inne bland vansinnet dröjer det inte länge förrän jag skulle känna mig säkrare på en åsna än på min motorcykel. Jag får inte en centimeter gratis. Jag skulle vara säkrare på en åsna.

Jag hittar en fristad när jag kommer till en tältplats full av européer, omgiven av murar. Imorgon påbörjar jag det verkliga syftet med resan: att köra i Sahara. Men för det behöver jag en guide. Jag hänger på två holländare som ska köra till Gambia. Guiden Abba åker med i deras bil och det är bara för mig att följa efter. Abba klär i rollen som guide: en mörkhyad arab i 50-års åldern, klädd i en beduins fladdrande vita rock med huvudbeklädnad. Han verkar inte ha några invändningar mot att ta med sig motorcykeln på resan, men han tittar länge och granskande på det tjocka bakdäcket.

Nästa dag är vi ute på sandbanan. Vägen är faktiskt asfalterad på sina ställen, men det är varmt, dammigt och krävande att köra här. Efter 88,5 kilometer svänger bilen höger, bort från sandbanan och ut i Saharaöknen. Min mun torkar ihop på ett ögonblick.

Att göra det svåra

Jag vet att jag bara måste slappna av och se till att framhjulet pekar i riktningen jag vill åka så följer bakhjulet efter. Jag vet att jag borde prova att ställa mig upp. Jag vet att jag borde ha ett lätt grepp om handtagen. Men jag sitter ner och kramar handtagen så knogarna blir vita. Jag har väldigt lite tro på mig själv och ingen alls på däcken som egentligen är gjorda för landsvägskörning. Allt jag kan göra är att fästa blicken på holländarnas bil och försöka följa den. Det går plågsamt sakta. Ibland gör det bara ont.

Vid ett tillfälle har det gått nästan en timme sedan jag senast körde omkull, självförtroendet har fått sig ett lyft, och jag gör misstaget att försöka svänga i sanden. Så ligger jag där igen. Jag har tid att reflektera över hur roligt jag har det och kommer fram till att jag inte alls har roligt. Efter fyra timmar gör vi ett ordentligt stopp och Abba brygger en kanna myntate.

Jag får hör att jag ”ser ut som en olycka i slow motion”. Men jag känner mig förvånansvärt optimistisk. Abba pekar på ett berg vid horisonten och säger att vi övernattar bakom det. Det känns inte längre som att dagen kommer vara för evigt. Två timmar senare har vi passerat berget och tillbringar natten i ett litet beduinläger.

Mållinjen

Nästa morgon kraschar jag efter åtta kilometer av en 129 kilometer lång dag i sanden. Jag har inget val, jag måste upp i sadeln igen och fortsätta köra. Belöningen är väl att jag får en lektion i livet: det spelar ingen roll hur talanglös du är, uthållighet kan ofta väga upp för bristerna.

Senast jag tillbringade en natt i öknen var i ett tält på stranden med atlantens vågor bara några meter bort. Bortsett från mitt eget hem är det den bästa platsen jag tagit mig till med motorcykel. Jag är inte längre rädd för att dö i öknen eller för att krascha och bryta ett ben eller två. Jag har kört på en motorcykel utrustad med däck för landsvägar genom en krävande del av Sahara. Och jag vet att det är första gången någon har gjort det.

Mer under Privatkund

Drömresor

Hör experternas lyriska berättelser om sina bästa bilresor och välj en egen resa eller resmål