Pacific Highway

Konceptet är lika enkelt som det är vackert: köra på en av världens bästa vägar under årets längsta dag. Du kan snacka om exakt vilken väg som är bäst och när det är bäst att köra den. Men jag tvivlar starkt på att du kan komma på någon som slår Kaliforniens Route 1 den 21 juni.

På flykt från staden

Eftersom det är den längsta dagen på året så gryr den tidigt. Verkligen tidigt. Men inte lika tidigt som jag. Solen går upp klockan 05.47 på morgonen men då är jag redan uppe och i färd med att krångla mig ut ur hotellets parkeringsgarage. Tanken är att vi ska ta oss ut ur staden så snabbt som möjligt, innan den vaknar.

Vårt resmål, Big Sur, ligger 237 kilometer bort och kan skryta med ett av västkustens mest dramatiska landskap. I Big Sur finns en sträcka av Route 1 som har fått beteckningen American National Scenic Byway – en utmärkelse för vägar som blivit erkända av USA:s transportdepartement för att vara så anmärkningsvärda att de blivit egna resmål.

När vägen är ett vågsvall

Vi gasar vidare mot Half Moon Bay, till höger om oss rullar vågorna in under en klarblå himmel och framför oss sträcker vägen ut sig. Vi kör förbi San José och Pigeon Point-fyren, som med sina 35 meter är en av de högsta i USA. Vårt nästa planerade stopp är Pebble Beach i Carmel, strax söder om Monterey, där den årliga bilshowen Concours D’Elegans hålls och där en gammal racingbana fortfarande ligger och lurar i skogen.

Även om vi räknar in det sista stoppet, plus flera andra för att ta bilder, är klockan ändå bara strax efter ett när vi stannar i Monterey för att beundra utsikten över udden till Pebble Beach. Vi har strax under 50 kilometer kvar att köra längs kusten till Big Sur och det återstår minst sju timmar av dagsljus innan solen går ner klockan 20.35 ikväll. Vädret är perfekt och jag vet att Route 1, strax söder om Big Sur, är en fantastisk sträcka som skulle vara mäktig att köra.

Ljuv havsluft

Medan jag tänker på detta hör jag hur det knastrar och sprakar i bilen när den kastar sig ned över det smala bandet av asfalt längs med kanten av klippväggen. Det här är kanske en av vägens mest dramatiska sträckor och bilen känns mer hemma än någonsin när den svävar fram över backkrönen.

Men då, precis när jag har hittat rytmen, dyker Big Sur upp i horisonten. Jag stannar vid Rocky Creek-bron, som har stått här sedan 1932, och går ut ur bilen för att andas in havsluften.

Jag borde verkligen vara på väg tillbaka nu – men på en sån här väg, en sån här dag – vem kan klandra mig om jag stannar lite längre?