Amsterdam

En bilresa i Amsterdam, cyklarnas stad? En stad som i huvudsak består av kanaler? Är det här någon sorts elakt skämt? Nej, det är det inte som tur är. Sådant skämtar vi inte om. Vad är då tanken med det hela – ja du, det finns bara ett sätt att ta reda på det ...

Anledningen till att cyklarna regerar i staden är enkel – på två hjul kan man snabbt ta sig fram på de smalaste av gator medan en bil tvingas maka sig fram i snigelfart runt en stad som stoltserar med att hålla bilen borta.

Men jag har alltid gillat en utmaning, så jag placera mig i något kompakt, en liten sportbil med två säten och jag lovar att ge cykelvännerna något att bita i – samtidigt som jag håller mig varm och belåten om regnet kommer.

Obstruktion på Oosteliijke

Mitt första möte med stadens tvåhjuliga invånare inträffar när jag lastar ur väskorna framför mitt hotell, Lloyd, i stadens hippa, östra hamnområde. Det tar några minuter innan jag inser att jag har blivit en mobil rondell och orsakar ett tillfälligt stopp i cykelkörfältet. Vägen är helt rak i minst en halv kilometer på båda sidorna av hotellet, så hur de har undgått att få syn på mig är en gåta. Men jag inser snabbt att de som är dumma nog att ge sig ut i cykelkörfältet kommer att dömas för cykelmisshandel av en internationell domstol.

Skymningen faller här på Oostelijke Handelskade – en två kilometer lång ö på vilken mitt hotell ligger – och det är dags att starta motorn och sätta kurs mot stadens centrum. Jag kör förbi några gamla lagerlokaler, varav de flesta uppfördes i slutet av 1700-talet och är uppkallade efter de länder fartygen och ångbåtarna seglade till. Men dessa lagerlokaler är så sakteliga på väg att försvinna och ersättas med ultramoderna byggnader. Ett exempel är det fantastiska konserthuset Muziekgebouw – en drömlik byggnad av glas och betong. Jag stannar till för att titta närmre på byggnaden.

På avstånd ser jag Nemo, Renzo Pianos skeppsliknande vetenskapsmuseum, som sticker upp ur den i övrigt nästan platta stadsbilden. Men det finns mer att se, så jag kör vidare längs vägarna tillsammans med cyklister och spårvagnar under en ljus, vit måne. Många invånare lämnar Amsterdam för helgen för att sedan komma tillbaka när arbetsveckan börjar, ungefär som tidvattnets ebb och flod.

Stjärnklara nätter

Jag kör vidare till Prinsengracht där Anne Franks hus ligger. Ett hus som byggdes ut 1999. Här, klockan fyra på morgonen, är det bara krusningarna från en svan som stör vattnets spegelbild av huset. Det är verkligen rofyllt. Närbelägna Jordaan är som kontrast ett mecka av kaféer, konstgallerier och ateljéer och även vid den här tiden på dygnet smiter stadsdelens invånare in och ut ur dörröppningarna. Medan andra invånare i staden sover vidare åker jag till ett annat konstområde: mode- och museidistriktet med van Gogh-museet centralt beläget i parken längs Paulus Potterstraat.

En strimma av gryning öppnas upp ovanför mig, ett streck av bleklila på den bläcksvarta natthimlen. Jag sitter i den varma bilen och kör sakta på kullerstensgatorna runt Rijksmuseum – en mysig plats att vara på, trots den ojämna vägytan. Efter en kort stund svänger jag av och kör längs Stadhouderskade, som nu plötsligt är full av pendlare på cyklar, spårvagnar och bussar. Jag korsar Binnenamstel-kanalen med dess broar som förevigats av Van Gogh och det känns nästan som om jag har klivit in i en av konstnärens tavlor.

Butikerna håller på att öppna nu, ”Stängt”-skyltarna tas ned och Amsterdam sträcker på sig i morgonsolen. Frukosten kallar och så gör vägen hem. Det känns tråkigt för jag tycker om Amsterdam och människorna här. Det finns många sätt att se staden på, men att göra det nattetid från en varm bil – det är svårslaget.