Vi befinner oss i Tyskland, på B500 – B som i Beryktad och

Okej då, jag erkänner, jag är den långsammaste motorcykelföraren i universum. Och det är något jag kan säga med viss säkerhet eftersom jag har kört motorcykel i nästan hela världen. De säger ju att en klok man accepterar vad han är och jag har slutat bekymra mig om det sedan länge.

Men sedan gick jag på något märkligt sätt med på att köra B500 i Baden-Baden. Bike magazine beskrev den som Europas galnaste väg – den väg tyska motorcykelförare åker till när de tröttnar på Nürburgring.

Dover i gryningen

”Jag kommer att göra bort mig ännu en gång”, tänkte jag, när jag gick ombord på färjan från Dover till Calais tidigt på morgonen. Jag njöt ändå av den underbara känslan av total frihet som det innebär att ge sig ut på ett motorcykeläventyr och satte kurs österut. Framför mig såg jag böljande gula och gröna ängar under en klarblå himmel och vägen mot horisonten såg verkligen inbjudande ut.

Fram på eftermiddagen körde jag längs de gamla gatorna i Baden-Baden, den lilla spastaden som ligger innästlad i de lummiga bergen i södra Tyskland. Strax därefter satt jag och njöt av en riktig festmåltid i mysiga Gasthaus Auerhahn – en måltid som sköljdes ner med några sejdlar öl serverade av en servitris i folkdräkt. En klyscha blir inte mycket bättre än så.

En sensationell upplevelse

I gläntor här och där skymtade små värdshus och hotell med hembiträden på balkongerna som tog en paus från dammandet i sina dirndldräkter (klänningar typiska för området) och glatt vinkade till mig när jag körde förbi. Och sen, bit för bit, öppnade vägen upp sig i en symfoni av förföriska kurvor.

Jag smekte kurvorna, doften av furu var överallt, motorcykeln lutade från sida till sida under mig och sången från motorn fyllde mina öron. Jag fäste blicken på kurvornas slut och njöt av morgonen.

Men i flera av kurvorna fanns inget slut och eftersom jag såg hela vägen runt dem behövde jag bara fokusera på toppunkten, samtidigt som jag vred på gasen, och kom ut på nästa raksträcka med ett leende på läpparna lika brett som floden Rhen. Ändå utmanade vägen mig och kastade in några tvära kurvor då och då för att hålla min koncentration uppe, och så plötsligt öppnades landskapet upp mot en horisont av berg och dalar som hundratals meter nedanför fylldes av gårdar och ängar.

Tro det eller ej, men nu åkte jag faktiskt snabbt – jag körde till och med om en annan motorcyklist. Det kanske bara var en pensionär på en Vespa, men man måste ju börja någonstans. Det var slutet på en perfekt dag på motorcykeln.