Uppe i bergen

Jag måste hämta andan. Men på 2 383 meters höjd får lungorna inte tillräckligt med syre. Dagen gryr och jag borde köra vidare. Men, å andra sidan, varför ha så bråttom? Klockan är sex på morgonen, det finns ingen trafik och jag har precis gjort mitt livs biltur till toppen av Alperna. Från och med nu kan det bara gå utför.

Med München i backspegeln

Om du är det minsta lik mig, då älskar du bilkörning. Och du behöver inte vara en fartdåre heller; känslan av frihet infinner sig oavsett hastighet, en känsla av tillfredsställelse – att bli ett med bilen och bara köra. Du får lämna allt bakom dig för en stund. Och du fylls istället av en förväntan på det som ligger framför dig.

Jag började min resa i München. Tre och en halv timme senare kör jag över gränsen och in i Schweiz och resan på en oförglömlig väg tar sin början. En väg som kommer få dig att stanna, kliva ut ur bilen och kyssa asfalten. En väg som när den tar slut får dig att vända och köra tillbaka igen, bara för att få njuta av den en gång till.

Mot Flüelapasset

Välkommen till Flüelapasset. Du kommer att märka när du är här. Vägen börjar vid plankorsningen i utkanten av Davos, där Schweiz signaturröda tåg sömnigt tuffar förbi. Röda och vita grindar markerar starten på vår klättring och när de lyfts upp är det fortfarande oklart vad som väntar däruppe i bergen. Vägen slingrar sig uppåt och världen öppnas upp i 3D-panoramavyer runt omkring dig – genom vindrutan, ditt fönster, passagerarfönstret – åt alla håll breder landskapet ut sig.

Vägens sylvassa kurvor med sina snabba riktningsförändringar är ett riktigt träningspass för bilen. Och även för föraren. Du tvingas fästa blicken långt fram och positionera dig rätt i kurvorna så att du kan ta dem på bästa sätt, bedöma bromssträckor utan att tveka och välja en växel som ser till att motorn och bilen följer vägens rytm.

Med respekt för vägen

En väg som denna kräver respekt. Kräver lugn. Kyla. Bli inte för självsäker för då kommer vägen att lära dig en läxa. Vägen snor sig runt sig själv som en orm redo att hugga. Vissa hårnålskurvor är smala, andra breda. En del har skyddsräcken, andra inte.

Mot slutet av körningen känns det som att jag har haft en renande upplevelse. Flüelapasset har lämnat mig mållös med dess vackra omgivningar och vägens kurvor och utmaningar. Men efter en lång dag är det dags att dra sig tillbaka, till fondue och förfriskningar i vätskeform.

Alpin upprymdhet

Nästa morgon, klockan är fem. Vi åker över Flüelapasset igen och vidare till Italien och det legendariska Stelviopasset som leder upp till Bormio, 2 758 meter över havet. När vi skär genom Parc Naziunal Svizzer via det majestätiska, mäktiga Ofenpasset strömmar luften in genom fönstren och fyller bilen med en ljuv doft av furu.

Sedan bär det iväg över toppen och genom skogen där snötäckta bergstoppar reser sig mot horisonten. Men sväng inte in i tunneln mot Livigno. Fortsätt till Val Müstair efter nationalparken, och vägen där kommer få dig att tappa hakan. Den fortsätter upp i bergen, till toppen 2 505 meter över havet, och sedan vidare över gränsen in i Italien.

Vart du än befinner dig på kontinenten är du sällan mer än en dags bilkörning från Alperna. Göra dig själv en tjänst nästa gång och ta en omväg.