Ekon från det förflutna
Jag kör västerut längs de tomma gatorna till stadsdelen Charlottenburg. Det känns som stadsdelen har repat sig väl med sina stora öppna gator och praktfulla hus. Men ingenting kan förbereda dig inför Olympiastadion; ett exempel på fascistisk arkitektur som invigdes under OS 1936. Pelarna vid ingången – med ljusdränkta olympiska ringar uppspända mellan dem – tornar upp sig över besökarna. En och annan joggare lunkar förbi, men blir nog utan medalj. Jag vänder och kör tillbaka genom Charlottenburg, mot Tiergarten.
Stadens centrala park var från början ett jaktområde för preussiska härskare och under kalla kriget användes dess östra kant som gräns för Berlinmuren. Idag enar parken öst och väst och huvudgatan Strasse des 17. juni, uppkallad efter arbetarstrejken i Östberlin år 1953, sträcker sig som en pil genom grönområdet och blir gradvis bredare och bredare.
Jag fortsätter att följa vägen österut och kommer till Reichstag – en byggnad som nästan gick förlorad under kriget och som inte återuppbyggdes förrän 1999 av Sir Norman Foster. Byggnaden är krönt med en glaskupol och en spiralformad gångväg. I skymningen, när dagsljuset försvinner och ljuset inuti byggnaden tänds, kan man se besökarna virvla omkring i spiralen som arbetsmyror.
